Tills norr tar slut

Två fönsterplatser, ett mål

Suawi hade inte packat något inför den här resan. Ingen laddkabel, ingen regnjacka och inga reservtassar heller. Som gosedjurslejoninna var hon ganska väl utrustad med sin egen päls. Nick hade däremot tänkt på allt annat. I den vita Teslan låg filtar, väskor och löftet om väldigt många kilometer norrut.

Gina väntade redan. Den stora grand danoistiken hade en mjuk nos, lena öron och en blick som fick till och med en upptagen sittplats att plötsligt ge plats. Hon nosade kort och belåtet på Suawi. Hennes lilla vän skulle följa med. Därmed var den viktigaste reseförberedelsen avklarad.

Vid första pausen hängde Suawi över den parkerade bilens backspegel. Gina tittade ut genom bakrutan. ”Ända längst upp”, förklarade Suawi. Gina blinkade. Så länge någon tänkte på pauserna hade hon inget emot längst upp. När de körde vidare fick förstås även alla lejontassar följa med in i bilen igen.

Det där med huvudkudden

Sverige gled förbi utanför fönstren i långa gröna stråk. Mellan träden dök sjöar upp, försvann och lämnade snart plats åt nästa sjö. Suawi försökte räkna dem. Vid den sjuttonde tappade hon räkningen och bestämde att ”många” var en tillräckligt noggrann reseuppgift.

Vid en stilla strand breddes filten ut. Gina snurrade ett varv, lade sig ner och sänkte försiktigt hakan mot Suawis rygg. Det gjorde hon gärna. Hon slet inte, hon tuggade inte och hon ville verkligen inte göra sin lejoninna illa. Hon hade helt enkelt hittat världens bästa huvudkudde.

Suawi tittade över axeln. ”Jag är egentligen resesällskapet.” Gina andades belåtet ut. ”Med extrafunktion”, tillade Suawi. Sedan låg hon alldeles stilla. Lite stolt var hon faktiskt. Inte varje lejoninna ansågs så bekväm av en så stor vän.

Någon med en riktig man

Vid ett stopp träffade de Ellie, en skäckfärgad häst. Hon hade en lång, ljus man, varm andedräkt och tydligen gott om tid. Suawi satt på en låg stubbe. Därifrån kunde de nästan mötas i ögonhöjd. Åtminstone om Ellie sänkte huvudet tillräckligt långt.

Gina höll sig nära henne. På deras utflykter brukade hon vara det största djuret. I dag fick till och med hon titta uppåt. Ellie nosade på Suawi och sedan på Gina. För säkerhets skull höll Suawi svansen stilla. Svanstofsen fick inte råka tas för ett ovanligt grässtrå.

”Du har en fin man”, sa hon artigt. ”Jag behöver ingen. På mig skulle den bara fastna i dragkedjan.” Ellie frustade. Gina skakade på ena örat. Suawi bestämde att båda höll med henne. Och att det på en resa gärna fick uppstå vänskaper som inte behövde något gemensamt språk.

En fönsterplats utan fönster

En liten stund senare satt Suawi på Ellies rygg. Hon hade aldrig suttit på en häst förut. Och verkligen inte på ett så stort kallblodssto. Här uppifrån såg till och med Gina lite mindre ut. Suawi lade båda framtassarna framför sig och såg ut över ängen. ”En fönsterplats utan fönster”, konstaterade hon. ”Och med man.”

Ellie började gå i lugn takt. Vid första steget vinglade Suawi till. Vid det andra gungade hon med. Vid det tredje hade hon förstått att ridning tydligen gick ut på att gunga tillsammans. Gina gick bredvid och tittade upp mot henne då och då. ”Ingen fara!” ropade Suawi. ”Alla tassarna är fortfarande med!” Svansens tofs studsade i takt.

Ellie stannade vid en särskilt saftig grästuva och sänkte huvudet. Suawi lutade sig nyfiket fram. ”Jaha. Du laddar också längs vägen.” Ellie tuggade belåtet. Gina nosade vid stigen. Suawi kunde inte låta bli att skratta. Teslan behövde en laddstation, Ellie en äng, och själv behövde hon just nu ingenting annat än en liten tur till. När de tre kom tillbaka strök hon sin nya vän försiktigt över halsen. ”Det gör vi om. Men jag behåller fönsterplatsen.”

Norr blir allt vidare

Ju längre de körde, desto mindre blev träden. Till slut stod de så långt ifrån varandra att Suawi misstänkte att de lekte kurragömma. Bortom dem låg rundade kullar, kala klippor, ljusa lavar och vatten i sänkor som såg ut som om någon hade sparat himlen där.

Under en paus i Finnmark klev Gina upp på en låg klippa. Vinden lyfte ena örat. Suawi satte sig bredvid och tryckte båda framtassarna mot stenen. ”Om jag blåser bort: jag är det gyllene molnet med svans.” Gina flyttade lite närmare. Det var hennes svar på det mesta som var viktigt.

De stannade där en stund. Ingen tv, ingen motor, bara vinden och det svaga prasslet i den låga växtligheten. Suawi tyckte inte att norr var tomt. Man behövde bara titta lite längre. Gina behövde inte ens titta. Hennes nos var redan upptagen med en mycket ingående undersökning.

Den sista kurvan före havet

I Honningsvåg blev det ännu ett stopp. Nick ordnade med proviant, Teslan fick sin paus och Suawi bevakade den fortsatta färden från fönstret. Nu var det inte långt kvar. Det märkte hon på att hon vid varje ny kulle tänkte: nu måste det vara där bakom.

Men där bakom var det först en kulle till. Sedan en sjö. Sedan en kurva. Gina tog det med ro. Hon hade lärt sig att människor använde ”snart framme” om väldigt olika avstånd. Suawi satte sig däremot lite rakare vid varje kurva.

Till slut låg platån framför dem. Bortom den tog landet slut. Havet sträckte sig så långt att Suawi inte sa någonting på en liten stund. Efter alla vägar var det märkvärdigt skönt att komma till en plats där man bara fick stå stilla.

En jordglob för två

Den stora jordgloben på Nordkap hade inga slutna ytor. Man kunde se rakt igenom den, ända upp i himlen. ”Praktiskt”, tyckte Suawi. ”Då får alla länder frisk luft.” Gina satte sig bredvid henne. Till minnesfotot skötte Nick som vanligt arbetet bakom kameran.

Globen har stått här sedan 1978 och blivit Nordkaps välkända symbol. Platån reser sig ungefär 307 meter över havet. Suawi var inte särskilt bra på meter. Men hon visste att det måste vara väldigt många gosedjurslejoninnor staplade på varandra. Hon stannade hellre på stadig mark.

Just när båda tittade fint mot kameran drog en vindby genom Ginas öron och lade Suawis päls åt ett nytt håll. Nästa foto blev alltså inte särskilt prydligt. Men man såg direkt hur det kändes att vara där. ”Det räknas som resefrisyr”, sa Suawi. Gina såg ut som om hon alltid hade velat ha just den frisyren.

Några steg, massor av utsikt

Senare fick Suawi en plats vid räcket, precis som på Nicks resefoton. Hennes långa framtassar hängde mjukt nedåt. Gina stod bredvid och kontrollerade att utsikten var komplett även från hennes höjd. Det var den. Hav, klippor, moln och däremellan känslan av att vara väldigt långt hemifrån.

På platån fanns mer att upptäcka: stenobelisken till minne av kung Oscar II:s besök 1873 och de sju runda relieferna i ”Barn av Jorden”. Förlagorna skapades av sju barn som kom hit från olika delar av världen 1988. Monumentet invigdes 1989.

Suawi tyckte om tanken på att man kunde resa långt och ändå lämna något gemensamt efter sig. Gina nosade i vinden bredvid henne. ”Vi lämnar ingen konst”, sa Suawi. ”På sin höjd några tassavtryck.” Sedan tittade hon på sin egen mjuka päls. ”Och kanske lite ludd. Men det var inte meningen.”

Inte riktigt läggdags än

På kvällen hittade de en lugn plats för en paus. Det var fortfarande ljust över kullarna. Suawi tittade upp mot himlen och sedan på filten. ”Här uppe verkar solen inte veta när det är dags att sluta.” Gina lade sig ändå. Hon brukade inte vänta på officiellt tillstånd för att vila.

Nick ställde ifrån sig en kopp. Någonstans klirrade en sked. Suawi fick också plats på filten och betraktade den smala rosa strimman över vattnet. Hon hade föreställt sig den stora nordliga världen som mer högljudd. Kanske med en trumvirvel när man äntligen kom fram. I stället var det denna stilla kväll.

Ginas huvud blev långsamt tyngre. Suawi flyttade sig lite så att hennes vän skulle ligga bekvämt. ”Bara fem minuter”, viskade hon. Inte för att hon ville gå. Utan för att fem minuter lät som något en mycket upptagen äventyrslejoninna kunde unna sig. Det blev betydligt fler.

Hundar som skrev historia

På hemvägen stannade de i Skibotn. Där mötte de hundar som varken nosade, blinkade eller ens ryckte på ett öra. De hörde till ett monument: en silverfärgad, platt framställning av en hundspannsförare med sina hundar. Suawi fick en plats alldeles i närheten.

Mannen heter Leonhard Seppala. Han föddes i Skibotn 1877 och blev senare känd som hundspannsförare i Alaska. När difteri bröt ut i Nome 1925 hjälpte flera hundspann till att transportera livsviktigt serum genom vinterkylan. Seppala och hans ledarhund Togo tog sig an en särskilt krävande del av stafetten.

Nick berättade om snö, is och hundar som deras människor kunde lita på. Suawi lyssnade ovanligt tyst. Sedan såg hon bort mot Gina. ”Du behöver inte köra serum genom Alaska”, sa hon. ”Det räcker att du följer med.” Gina lutade nosen mot Suawi. Hon hade ändå aldrig tänkt göra något annat.

Samla kurvor på hemvägen

Längre söderut blev landskapet åter högre och grönare. Vid Trollstigen slingrade sig vägen i snäva hårnålskurvor genom bergen. Vattnet störtade vitt över klipporna, och Suawi kunde inte bestämma om hon först skulle titta uppåt, nedåt eller mot nästa kurva.

”Har trollen lagt vägen så där?” frågade hon. Gina gäspade. Hon hade hittat en liggplats där man mest märkte kurvorna genom att utsikten bytte fönster. Vid nästa paus sträckte de på ben och tassar igen. Teslan laddade. De båda samlade på bergsluft.

Suawi räknade inte sjöar längre. Hon räknade inte kilometer heller. Hon tänkte på hästandedräkt, kall vind, den stora globen och de stilla hundarna vid monumentet. Det var häpnadsväckande hur mycket som fick plats i ett huvud som egentligen redan var fullt av stoppning.

Det viktigaste fick plats på en filt

När resan långsamt gick mot sitt slut hade Suawi inte blivit större. Hon hade fortfarande samma långa tassar, samma mörka svanstofs och samma mjuka nos. Men när hon tittade ut genom fönstret kändes det som om världen hade blivit en bra bit större.

Gina lade för sista gången under den här resan hakan på Suawis rygg. Alldeles försiktigt, som alltid. Suawi väntade tills hennes stora vän hade hittat rätt. Sedan lät hon själv huvudet sjunka ned på framtassarna.

De hade åkt ända till Nordkap, lämnat otaliga kurvor bakom sig och hittat en hel jordglob. Men det bästa med resan var varken särskilt långt borta eller särskilt stort. Det andades varmt bredvid henne. ”Tillsammans nästa gång också”, mumlade Suawi. Gina sov redan. Hennes haka låg kvar. Det var svar nog.