En dag vid havet
Ett snäckskal
på taket
En liten berättelse i två delar.
Suawi och snäckskalet på taket
Suawi hade valt platsen med omsorg: alldeles vid havet, under ett parasoll och med den blå hinken inom bekvämt tassavstånd. Hon hade byggt på sitt sandslott i en dryg timme. Det hade torn, en stor port och gott om plats för besök. Bara trappan hade blivit lite sned. Suawi hade helt enkelt bestämt att den var en rutschkana. Nu fattades bara det viktigaste: det rosa snäckskalet till det högsta tornet. Försiktigt lyfte hon det. Vid ett så fint arbete kunde en enda nysning förändra allt.
När snäckskalet äntligen satt på plats lutade Suawi sig tillbaka. Sand fastnade på tassarna, på magen och förmodligen på ställen hon inte skulle upptäcka förrän på kvällen. Hon betraktade sitt verk från vänster. Sedan från höger. Sedan från vänster igen, för därifrån såg slottet särskilt ståtligt ut. ”Ett fint ställe att bo på”, mumlade hon. En mås skrek. Suawi tittade upp. ”Visning går bra. Men torka av tassarna innan du flyttar in.”
Då rullade en våg längre upp på stranden än de andra. Vattnet smög runt det yttersta tornet, fyllde en liten grop och drog sig glittrande tillbaka. Suawi satt alldeles stilla. Sedan böjde hon sig fram. ”Åh. En vallgrav.” Det hade hon faktiskt inte räknat med. För säkerhets skull flyttade hon hinken en bit längre upp och lade spaden bredvid. Nästa våg var redan på väg. Suawi såg den komma. ”Nu räcker det”, sa hon vänligt. ”Jag har inte beställt någon källare.”
Den första gästen
Nästa våg stannade faktiskt framför den stora porten. När den drog sig tillbaka rörde sig något i vallgraven. Suawi böjde sig fram. Mellan två snäckskal satt en pytteliten krabba. Den lyfte en klo, sänkte den igen och tog några steg i sidled. ”Här för visningen?” frågade Suawi. Krabban svarade inte. Den var redan på väg mot ingången. Suawi sträckte lite på sig. Hennes första gäst. Vilken tur att hon hunnit sätta fast snäckskalet på taket.
Vid porten stannade krabban. En liten sandhög låg i vägen. Suawi kände genast igen den: det var resten av hennes första trappa, som hon hade tänkt ta hand om senare. ”Ett ögonblick bara.” Försiktigt föste hon undan sanden med spaden. Krabban väntade. Sedan vände den om, gick runt tornet och försvann genom en smal öppning i muren. Suawi såg efter den. ”Naturligtvis”, mumlade hon. ”Sidoingången.”
En stund senare tittade två små ögon fram ur skuggan under ett snäckskal. Suawi låg nu på magen med hakan på framtassarna. Så kunde hon betrakta sin gäst utan att välta ett torn. ”Du får gärna stanna en stund”, sa hon. ”Det är ändå mysigare i skuggan.” Då kom hon att tänka på något. Hon tittade på alla små spår i sanden och suckade tyst. Det där med att torka av tassarna skulle nog ta lite längre tid med den här gästen. Suawi bestämde sig för att skriva färdigt ordningsreglerna i morgon.
Slut för i dag.